Tankarna virvlar runt i mitt huvud som bara den. lite över ett år har gått sedan jag skrev på skilsmässans första papper..

jag har snurrat rundor mött olika män och människor it något slags bekräftelsejakt..

Jag har lärt mig saker om mig själv som jag inte ens hade en aning om.

För tillfället har jag tom gett mig in på att försöka dejta en person som känns så olik både mitt ex och en hel del av de jag mött under senaste året...

Attraktionen finns men jag inser i mitt huvud att det är nog det enda som finns.  En man som kan visa så mycket intresse för andra saker och diskussioner på facebok är trots allt inte beredd att lägga ner den tiden påatt lära känna mig... Jag antar att han bara tillhör den där skaran som vill ha något för stunden och plöjer vidare. Varför kunde jag inte få känslor för den där gulliga killen som har uppmärksammat och brytt sig under hela hösten.. näää såklart inte...

den personen som jag inte har en aning vem han är det är han som förefaller intressant..

Känns som att jag inser att jag har en rätt ensam väg att vandra för sådan tur som när jag träffade mitt ex lär det dröja innan jag upplever...  jag och exet gled isär vilket jag aldrig trodde skulle ske. Han var ju den som jag skulle leva med för evigt och alltid.
 Plötsligt stod vi bara där och insåg att vi bara var vänner och hade glidit isär. Det har varit tufft för barnen och jag önskar många gånger att jag hade kunnat skydda dem från detta.. Men vad hjälper det att jag hade mått dåligt för i slutändan hade de oxå mått dåligt då.

Ikänslomänniska som jag är önskar jag många gånger att jag hade kunnat stänga av..  för känslor och tankar kan verkligen tära på en..

alla små hintar och checkar i omgivningen angående det nya, de säger ha tålamod samtidigt som de säger lyssna på din magkänsla... jag har inget vidare tålamod  tyvärr och ärligt och tråkigt nog har jag ingen vidare magkänsla för det här.. Jag rusade än en gång in i det fysiska för att försöka nå fram till känslorna.. något finns det från mitt håll men från hans kan jag bara säga att jag nog bara är ett kk.. det är ju inget jag precis haft någon brist på det senaste året men nu längtar jag efter mer... jag får se om jag ska ge det här någon mer vecka av mitt liv eller om jag bara ska dra åt tassarna och slicka mina sår... för kan personen engagera sig så i både träning och alla möjliga diskussioner på jobbet och facebook så får jag bara inse att jag är inte någon viktig del av personens liv. min hjärna lät mig bara luras... så nu har jag iallafall fått ner alla min tvivel på pränt. jag får helt enkelt vänta tills jag kan hitta den där specielle som både ger det fysiska och den mentala biten.. dessförinnan är det nog säkrast att jag försöker hitta ett sätt att bygga upp mig både mentalt och fysiskt.. tips tages emot tacksamt.

ha en trevlig dag alla där ute i cyberspace

/stadstrollet